Här kommer min systers anteckning:
Var morgon ny. 28 februari.
Den mest tröttsamma natt, den längsta dag måste förr eller senare ta slut.
Alla svåra perioder i livet har ett slut. Och hur svår vår ängslan än har varit, så går den över. Svårigheterna lär oss att sätta större värde på de goda stunderna.
Om man aldrig hade några sorger skulle man inte veta vad glädje och skratt var. Våra sorger lär oss tålamod, lär oss att vänta på den kunskap som ska lysa oss på vår väg. De lär oss att lyssna på de goda råd som visar oss vägen.
Vi måste tänka igenom de svåra upplevelser som vi har haft under den senaste tiden. De har gjort oss klokare, de har skänkt oss styrka. De har förändrat oss, hjälpt oss en bit på väg mot att bli de helgjutna, lyckliga människor vi vill vara.
Ofta når man insikt först efter svåra upplevelser. De vänder våra tankar inåt, hjälper oss att söka gemenskap med Gud, en gemenskap som vi bär i våra hjärtan. Paradoxalt nog stärker de svåra upplevelserna vår gemenskap med den Högste.
Om dagen tycks mig dyster ska jag se det som tecken på att en hand sträcks ut mot mig för att inlemma mig med de i anden besläktade.
Jag var bara tvungen att slänga in en kommentar:
Du låter som en präst på en söndags gudstjänst. Men jag tar till mig det du skriver för du menar det och jag ser att det ligger något i det du skriver. Inte så jag trott att prästerna står där framme och ljuger men de har en tro på en gud som korsfästes, gick på vatten, uppstod från det döda. Allt gott och ont kommer från honom. När du pratar om gud så vet jag att du inte menar den bibliska guden. Gud är ingen person utan mer en kraft som vi kan finna styrka och gemenskap i.
Men du, varför säger man GUD. Jag tycker det skapar en förvirring i allafall hos mig. Jag tycker allt du skrev är så j*kla klockrent utom att du syftar till gud för det får mig att tänka på han som sitter där uppe och dömmer människor utefter deras handlingar. Alla som har en tro syftar till en gud må så vara budda, muhammed, den kristna guden. Denna gud anses vara den som råder över allt. Jag har lite svårt att förlika mig med det.
Oj, detta blev en lång fundering på morgonen. Det var inte riktigt meningen. Men det var du som började ;o)
Kram från lillsyrran
Syrrans svar kom kvickt:
Du kan ju kalla kraften vad som helst men för enkelheten skulle så kallar man det för Gud för hur ska alla vi annars förstå vad denna kraft består av. Istället för Gud kan jag säga, äpple, banan, bil eller vad sjutton som helst så länge jag själv vet att jag syftar på kraften. När man inom AA talar om Gud så är det ju kraften man menar, inte den bibliska Guden så som människan har skapat honom. Men kraften har inte människan skapat den fanns långt innan människan. Annars hade vi ju inte ens haft en jord, för den har ju inte människan skapat :)
Jag orkar inte läsa igenom vad jag skrivit så jag har ingen aning om hur förvirrat detta låter *S*
Jag var inte riktigt med på hennes resonemang:
Jamen, du pratar om kraften som en utomstående. Så ser inte jag på det. Jag ser det som så att alla människor bär på en kraft. ALLA, sen gäller det för var och en att finna den kraften inom sig.
Hur sen jorden och universum och allt skapades det anser inte jag har med kraften att göra. Då kommer vi mer in på det vetenskapliga och inte på den kraft jag syftar till.
Fördömmande är givetvis inte kraften men även människor som fördömmer bär kraften inom sig. Bara att de inte upptäckt den och släppt in den. När människorna slutar att se andra människors fel och brister eller lär sig att acceptera varandras olikheter så är det ett steg i rätt riktning.
Det är ju därför tex. en alkoholist inte kan ta hjälp av andra människors kraft för de måste ju finna sin egen. Jag ser inte kraften som någon högre makt. Ta tex dig själv, det var ingen/inget utomstående som hjälpte dig att bli den du är idag. Jo, det fanns några som hjälpte sig handgripligen då du mådde som värst men sen är det DU och ingen högre makt som gjort att du är den du är idag. DU fann kraften inom dig. Sen kan man kalla det för vad man vill men jag anser inte att det är någon utomstående kraft utan det är en kraft som ALLA människor bör inom sig.
Syrran har sådant tålamod med mig :)
Kraften som jag ser det finns liksom i allt. Det är inte en utomstående kraft som helat mig utom precis som du skriver så finns den inom oss. Men jag ser också att kraften finns liksom i allt och när jag tala om kraften så talar jag inte bara om den kraft som finns inom oss. Svårt att förklara men det finns liksom en universalkraft, någonting för allt skapande och jag tänker inte alls på något vetenskapligt för det vetenskapliga går ju att förklara *S*
Min kraft är min Högre makt. Jag personligen när jag talar om min kraft kallar jag den inte Gud utan jag säger en Högre makt, den som finns inom oss. Men den högre Makten finns för mig på andra ställen också. I AA finner jag den Högre makten i gruppen där jag råkar befinna mig. För det är just gruppen som lär/hjälper mig att se min egen kraft. Det var kraften i AA som gjorde mig nykter, men det är kraften inom mig som hjälper mig att fortsätta att vara nykter. Innan jag fann min egen kraft så fick jag hjälp av andra människors kraft.
Så jo en alkoholist kan få/ta hjälp av andras kraft för att uppnå nykterhet, men sen hittar man den egna kraften och kan föra den vidare till andra alkoholister som lider. Det är mycket just det som är inom AA du delar med dig av din kraft och hjälper andra att hitta sin egen. Det är därför AA fungerar så framgångsrikt. Det är oftast inte vad sjukvården kan hjälpa en med för där finns inte den kraften och den kunskapen av att kunna dela med sig av en kraft starkare än oss själva, en kraft som vi har INOM oss.
Ja, hon är så klok min syster.
Vår relation har inte alltid varit så stark som den är idag. Ser jag tillbaka, så trodde jag nog aldrig att den skulle bli det. Det finns stunder då jag ärligt kan säga att jag inte tyckte om henne. Det var visserligen mycket länge sen. På den tiden var hon i sitt missbruk och var inte alltid en älskvärd person. Däremot byttes känslan till att bli en omvänd storesyster-lillesyster roll under hennes väg tillbaka till nykterheten. Då kände jag mig som storesyster. Jag tyckte om henne men avståndet mellan oss fanns där. Hon fann sig själv och jag fanns jämte och såg hennes förändring och gladde mig med henne. Kärleken kom smygandes. Ja, för det handlar om kärlek. Inte sådan man kan känna man och kvinna emellan utan mer samma kärlek som man känner för sina barn. En villkorslös kärlek. I dag ser jag upp till henne så som min storesyster. Det är få människor som kan mäta sig med det jag känner för henne och hennes barn. Blod är tjockare än vatten? Ja, det ligger nog något i det!!
Love you sis!
/Eva-Lena