När jag var på min lilla resa fick jag verkligen stålsätta mig för att försöka acceptera. Acceptera att man inte kan förändra andra människor. Hur gärna man än vill. Man kan bara förändra sig själv och i och med det så förändras till viss del ens syn på andra människor.
Året som gått har varit ett händelserikt år. Jag har börjat lära känna mig själv och jag har kommit fram till att jag faktiskt också tycker om mig själv. Jag månar om de personer jag tycker om och därmed månar jag också om mig själv. Kommande år kommer jag att finnas för min familj och mina vänner så som jag alltid funnits. Skillnaden kommer att vara att jag även kommer att måna om mig själv. Inte på ett egoistiskt sätt men jag kommer inte köra över mina egna känslor med en ångvält. Jag kommer att vara en ärligare människa. Inte för att jag varit oärlig tidigare i allafall inte mot andra, bara mig själv. Men eftersom jag varit oärlig mot mig själv så har jag ju på ett sätt även varit oärlig mot min omgivning.
Jag ser fram emot det nya året med ett öppet sinne. Jag vet att 2010 bara kan bli bättre. Jag vet också att det kommer att bli ett tufft år på många sätt men jag känner mig stark nog. Jag vet vad jag vill och det gör att det hela lättare. Nog med djupdykningar ;)
Idag väntar en utmaning. Klockan 18.00 riggar jag upp kameran i kyrkan. Jag har varit och rekat och hittat min plats. Jag har lånat en till kamera så att jag kan ta kort med olika objektiv utan att behöva stå och byta. Känner en viss vånda inför det hela men samtidigt så tror jag på min egen förmåga. Jag vill och jag kan!! Jag måste intala mig själv det ;o) Känslorna måste jag lägga åt sidan. När jag, tillsammans med brudföljet, var i kyrkan på genrepet så kom tårarna. Inte för dem utan för att minnerna blev så starka. När prästen sa "tills döden skiljer oss åt" brast det för mig (undrar vad de andra egentligen tänkte om mig då) Men jag kände mig som en hycklare. Jag har också stått framför en präst och lovat kärlek tills döden skiljer oss åt. Inom mig började jag ifrågasätta hela bröllopscermonin. Kan man lova en annan människa evig kärlek? En vän till mig skrev till mig och fick mig att inse att det kan man. Just när man själv stod där framför prästen så var man ärlig och lovade detta. För visst kändes det så i det ögonblicket. Däremot utvecklas man med åren och kanske inte åt samma håll. Min vän skrev också att "tills döden skiljer oss åt" kan ju också ha en annan innebörd. Så som att kärleken är dör. Ja, hon fick mig i allafall att inse att jag inte är någon hycklare. För man vet aldrig hur framtiden ter sig och man måste leva i nuet. Ja, men nu blev det en djupdykning igen. Ni ska veta att jag gör många djupdykningar men jag kommer upp till ytan allt emellan åt ;) Så kommer det nog även bli när jag skriver mina bloggar framöver också. Jag gick med i en facebokk grupp som jag kände att jag passade in i " Vi som är som vi är, när vi inte blev som vi skulle" :D
/Eva-Lena