Älskvärd person

Allmänt dravel
Denna vecka har varit en av de jobbigaste veckor jag upplevt på mycket länge.
 
I måndags hade jag ett fått ett meddelande i mobilsvar, dock utan att någon sa något. Jag hann inte mer än lägga på luren så ringde min syster. Mamma behövde hjälp, hon låg på golvet hemma hos sig och kunde inte röra sig. Tack och lov befann jag mig i Lessebo och satt dessutom i bilen så det var bara att vända om och med ilfart åka ner till mamma. Jag fann henne liggandes på golvet med luren i örat, pratandes med min syster.
 
Ringde 112 och fick löfte om att ambulans skulle skickas. Blev kopplad till en sjuksyster som bad mig att utföra ett par tester på mor, eftersom jag läst om detta innan så visste jag varför och vad som skulle göras. Mamma försökte räcka upp händerna och den vänstra armen hade hon svårt att få upp. Leendet var lite snett dock var talet klart och sammanhängande och hon visste både vad hon hette och kunde rabbla personnummmer mm. Efter en halvtimme kom ambulansen, de gjorde samma tester på mamma och hon fick upp armen mycket mer och kunde med hjälp ta sig till båren i trappuppgången. Resten av dagen och kvällen spenderades på sjukhuset.
 
I tisdag besökte jag mor till eftermiddagen och hade hennes bästa väninna Lisa med mig. Mamma mådde riktigt bra och kunde gå själv med hjälp av rullatorn. Hon pratade med mig och trodde nog att hon kanske kunde åka med mig hem dagen efter. Jag sa åt henne att de säkert skulle behålla henne veckan ut för observation. Röntgen hade inte visat på någon stroke så de borde nog utreda lite mer vad som hänt.Men allt kändes väldigt positivt.
 
På onsdag efter lunch fick jag ett samtal från mamma. Jag hörde knappast vad hon sa. Hon pratade om att hon fått en stroke under natten och sen berättade hon en massa som jag inte uppfattade mycket av. Jag sa åt henne att jag precis skulle på ett kundbesök i Ljungby, men att jag skulle komma till henne direkt efter, så vi kunde prata lite mer. Efter att jag lagt på så ringde jag upp sjukhuset och fick prata med en sjuksköterska som bekräftade att mamma blivit sämre, men sa dock att det inte var någon större fara, så jag bestämde mig för att genomföra kundbesöket. Under resans gång ringde jag grabbarna, syrran och mina bröder och berättade om hur det stod till mer mamma. Min bror var på väg hem till mig och sa att vi kunde mötas upp på sjukhuset. En av mina grabbar sa att han sticker upp till sjukhuset så snart han slutar eftersom han var i Växjö. Jennifer och Matilda, mina goa svärdöttrar satte sig också i bilen och åkte dit.
 
När jag kom till sjukhuset så gjorde det ont långt in i hjärtat. Mamma var förlamade i vänstra ansiktshalvan kunde inte röra vänster arm och vänster ben. Kände mig förtvivlad. Hon hade åter igen varit på röntgen och efter att jag pratat med sjuksköterskan så trodde de att hon troligtvis fått en tia attack på måndagen eftersom symtomerna försvann och att det sedan skett en svullnad eller en stroke som förvärrat skadan. Min bror och jag lämnade sjukhuset med hängande huvuden och det kändes mycket tungt.
 
Torsdagen flöt på med jobb och till eftermiddagen åkte jag till Tingsryd för att ta lite fotografier åt en av spelarna. Åkte sedan direkt från Tingsryd till Växjö för att hälsa på mamma. Hon var ytterligare försämrad, tyckte både min bror och jag. Fladdrade iväg i sina egna tankar allt emellanåt och var väldigt svag i sitt tal. Jag var i upplösnings tillstånd i mitt inre men visade inte med en min hur jag kände mig utan var mycket mer uppåt än jag kände mig och om vi kändes oss bedrövade dagen innan så kändes det inte bättre idag. VAD var det som gjorde att det bara blev värre och värre??
 
Fredagen kände jag mig nästan sjuk, var alldeles håglös. När Chrille frågade mig hur det var med mig, så kunde jag inte säga vad det var, kände bara en olust känsla hela dagen. Liksom bävade för att åka in till sjukhuset igen. Skulle mamma ännu sämre än dagen innan? Jenny, syrrans dotter, hade kommit ner från Karlstad, där hon bor. Jag var glad att se henne men kände mig inte som världens bästa värd :/ Jag grät för första gången sedan mamma blev sjuk. Kändes som att jag hållit inne på min egen oro och rädsla. Allt för att vara stark inför alla andra. Fasaden började rämna. Allra helst hade jag nog bara velat krypa upp i famnen och bara gråta MEN nej jag kunde inte bryta ihop. Jag skulle in till mamma och då kände jag att jag inte ville visa henne min oro. Jag ville inte att hon skulle bli orolig, hon behövde vara stark!!
 
När vi kom in på mammas rum satt hon i rullstolen med ryggen mot dörren. Jag kände av klumpen i magen men stod emot känslorna jag kände när lilla Jenny gråtandes kramade om mormor. Men med denna dag kom vändningen :) Mamma var mycket piggare. När hon satt och åt kvällsmaten så fick hon socker till gröten i en liten papperspåse som skulle öppnas. Sköterskan frågade om hon behövde hjälp men mamma förde påsen till sin orörliga arm och sa att hon måste ju lära sig. Skrattandes tog jag påsen och sa att hon inte behövde lära sig det med än gång. Vi satt ju många runt bordet som kunde hjälpa henne. Det var ändå väldigt positivt att höra att hon accepterat vad hon råkat ut för och villig att lära sig att leva ett lite annorlunda men lika berikande liv. Hon berättade att hon tränat att stå på själv med hjälp av en ståställning på hjul. Jag frågade hur det gick. Lite småskrattandes sa hon att läkaren sagt att hon var duktig, precis som man säger till ett barn. - Fick du något bokmärke, undrade Chrille. Mamma asgarvade, så hon nästan satte i halsen och sa att det skulle hon minsann fråga nästa gång :)) Det blev många goa skratt innan det var dags att sätta sig i bilen och åka hem.
 
Jag kände mig så glad och uppåt i bilen hem. Nu var jag övertygad om att mamma fixar detta. Samtalen jag gjorde till nära och kära var de goaste jag gjort under veckan. Det var så skönt att ärligt kunna säga att allt kommer att bli bra!! All olustkänsla jag hela dagen burit inombords var som bortblåst.
 
I går när vi, Jenny, bror min och jag kom till mamma så var Jennifer och Matilda där. Jag hade med mig hårfönen och gjorde iordning mammas hår, sen gick vi alla tillsammans ner till kafeterian och mumsade lite, Tror att mamma uppskattade att komma bort en liten stund från avdelningen. Vi passade på att slinka in i pressbyrån och handlade en sudoku tidning och lite lördagsgodis :D
 
I dag kommer min syster ner och stannar ett par dagar. Ska bli skönt att träffa henne igen, ska krama sönder henne när hon kommer  :)  På måndag flyttar mamma över till rehab för träning och utredning om framtiden. Hur länge hon kommer att vara där beror lite på hur det går med träning och hur det löser sig med allt kring en permanent framtida lösning.
 
 
Under denna vecka har jag verkligen förstått vilken makalös fantastisk mamma jag har. Visst har jag vetat det innan, men nu när hon varit dålig, så visat sig att hon betyder mycket för väldigt många. Hon är en så varm och go människa och det har så många människor förstått. Den enorma omtanke om hennes hälsa som så många har gör mig verkligen varm om hjärtat. Tack alla som stöttat mamma i hennes tillfriskande. Alla som skickat krya på dig hälsningar till henne!
 
Önskar er alla en skön söndag / Eva-Lena
 
 
Mamma, Rehab, Sjukhus, Stoke, TIA;

Kommentera inlägget här:

 

Kommentarer:

1 Ronja:

skriven

Hej Eva-Lena!
Vad hemskt det kändes när Katja läste upp meddelandet hon fått av pappa. Och det det känns så himla jobbigt att vara så långt bort när något sådant här händer. Här i Sura så har även min morfar varit en vända på sjukhuset efter en lindrigare stroke, men har fått komma tillbaka hem nu. Han klarade sig dock från förlamning och sådant.

Jag har så länge nu velat komma och hälsa på er där nere, men vill ju såklart ha med både Katja och Jerry, och det har varit svårt att tajma in när alla kan, då jag har pluggat, Jerry jobbat och Katja har varit på behandling. Men jag hoppas att vi kan få träffa alla er inom en snar framtid.

Ge farmor en stor kram ifrån mig, och hälsa henne så jättemycket! Jag tänker på henne ofta och förundras över vilken stark och fin person hon är.

Hälsa alla andra också, givetvis. Kram!

Svar: Hej Gumman
Givetvis ska jag hälsa farmor från dig. Ja, hon är verkligen en beundransvärd människa :)

Ni är alltid välkomna att hälsa på. Dörren står öppen och sängplatser ordnar vi. Bara att ni hör av er när ni får till en tid :) Nu har det lugnat ner sig och farmor har fått komma till rehab "träningsläger" som hon själv uttryckte det :)) Till sommaren fyller hon 80 år och om ni inte får till ett besök innan så vore det jätte skoj ifall ni ville och kunde komma ner då.

Kram på dig och hälsa alla!
Eva-Lena