Finlands resa

Allmänt dravel
Tänk, äntligen har den blivit av. Jag har många gånger velat åkt och hälsat på men blivit nedröstad. Nu är jag stor nog att bestämma själv. Efter 21 år satte jag alltså min fot på finsk mark igen. Jag är född i Sverige men en del av mig förblir nog alltid finsk. Det var dit man som liten åkte, varje sommar, för att hälsa på släkten. Besöket vi gjorde vid mormors och morfars hus väckte många minnen. De har gått bort för många år sen men huset stod kvar.

Renoverat av de nya ägarna med nya fönster och färg, annars i sitt original skick. Jag var där med min kusin Minna som är ett år yngre än mig. Vi bubblade på om olika minnen. Hur vi sprang runt huset och tog tid. Hon vann alltid över mig med någon sekund, vilket retade gall feber på mig. Hon har en lillebror, som jag tyvärr inte fick möjlighet att träffa då han var med familjen på Rhodos. Jag minns ett sommarminne. Ni vet man säger ju att myggor dör efter att ha sugit blod. Minna och jag låg på gräset och lät en mygga sätta sig på min arm och suga blod. Till sak hör att jag får myggbett i massor varje år och det blir utslag som andra får getingstick. När vi låg där och jag pinade mig själv att låta myggan suga kom lilla Mika (Minnas lillebror) och frågade vad vi gjorde. Vi berättade för honom att vi skulle se ifall myggor verkligen dog efter att de sugit klart. Han stannade kvar och kikade. Precis när det blodsprängda myggan skulle lätta från min arm daskade han till den så att min arm blev nedblodad. Åhh, vad vi blev förgrymmade på honom. Där hade jag låtit en mygga suga mitt blod till ingen nytta ;)

Innan vi skulle åka till finland så träffade vi Lisa, en finsk dam som mamma lärt känna lite. Hon sa vojne, vojne, när vi skulle till Finland. Hon hade inte varit i finland på 10 år och sa att det enda  man gör är äter och äter och äter. Ack, vad rätt hon hade. Vi bodde hos min morbror och hans fru. Det var frukost dukat när vi klev upp och middagar med efterrätter när vi kom hem efter rundvandringarna. Vart vi än kom och hälsade på så blev det smörgåsar, bullar, tårta och kaffe. Chrille älskade Finland för han är ständigt hungrig och åt över allt, till värdarnas belåtenhet.

Vi bodde hos min morbror Timo och hans fru Marjalisa. Vilka underbara människor. Marjalisa som klev upp långt innan oss och dukade upp frukosten till oss. Hon lagade fantastisk mat och är en otroligt mjuk, go och gästvänlig själ. Tyvärr, trots att kameran gick varm, så missade jag att få henne på bild. Min morbror Timo har samma intresse som jag, fotografering. Jag hade velat byta min utrustning mot hans, alla dagar i veckan och en dag till ;)

Timo med storesyster Hilkka :)

Jag fick också tillfälle till att träffa mammas två andra bröder. Hur goa som helst :)

Pekka :) När vi var där kom också min yngsta kusin Rami över och hälsade på. Jag har inte sett honom sedan han var i ungefär 10 års åldern. Av alla jag träffade så var han den jag definitivt inte hade känt igen ifall jag mött honom på gatan.

Min morbror Veikko hälsade vi på hos i deras stuga. Ett helt underbart ställe. Trädgården var inte av denna värld och läget vid uleälv är inte heller att förkasta. Veikko var en liten spillevink och jag tror nästan att jag fått lite gener från honom ;) Eller det är vad jag hoppas. Glad, skojfrisk och ett skratt och glädje som smittade av sig på oss alla.

Han har blivit en liten stenskulptör som pensionär. Han hade gjort många saker av sten bland annat denna lilla båt.

Förutom Rami och Minna, fick jag träffa även Jaana. Jaana är ett par år äldre än mig och lekte väl mer med mina storesystrar när vi var små. Men med åren krymper ålderns skillnaden och här sitter vi, Jaana, jag och Minna som tre medelålders damer :)

Det roligaste var att Janna hade med sig sin dotter, Susanna. Eftersom Fredrik följde med så blev det extra lyckat. Nu är de/vi vänner på Facebook också och kanske kan de återuppta den kontakt de missat på grund av att man bor i olika länder.

Jag är så glad att jag gjorde denna resa, tillsammans med min yngste son, mamma och min käre Chrille. Genom livet har man faktiskt saknat sin släkt. Man läser och hör berättas om släkt träffar medans man själv knappt känner sin släkt. Visst, man känner inte varandra efter ett par dagar i Finland men man känner ändå en slags samhörighet. Det ligger nog lite i uttrycket blod är tjockare än vatten ;)

Nästa sommar förväntar jag mig besök från kusinerna i Finland. Jag lovar att de ska få uppleva samma gästfrihet som vi fick uppleva under våra dagar i Uleåborg.

Ha en underbar sommar allihopa / Eva-Lena

 

Läs 3 kommentarer eller kommentera du också!