Små tankar

Tyck och tänk
Jag har haft mycket omkring mig sista tiden. Ofta har tanken slagit mig att det skulle bli en bra blogg men det har stannat vid en tanke. Samtidigt som jag har känt ett starkt behov av att skriva av mig, så har tiden inte riktigt räckt till. Visst det handlar om prioriteringar och mina prioriteringar har varit på allt och alla andra och jag har glömt bort mig själv lite. Jag känner att jag måste prioritera mig själv lite mera. Nu har jag kommit till insikt IGEN att jag inte kommer att orka med alla krav från arbetet, familjen, släkten om jag själv känner att jag inte mår bra.


Att skriva av mig har alltid hjälpt mig att orka mer och komma förbi sådant som känns betungande. Visst jag har alltid haft ett otroligt stöd i min syster och det kan jag känna mig lyckligt lottad för. Alla har inte någon som kan eller vill ge det stödet. Jag vet att det är många i min närhet som är i behov av min hjälp och mitt stöd men jag känner att jag måste stärka mig själv för att orka vara ett stöd för andra.


 

Under livet måste man fatta många beslut och det är inte alltid besluten är de rätta i sluttampen. När man fattar ett beslut så gör man det efter de förutsättningar som finns just då. Beslutet kan vara kännas helt rätt vid just den tidpunkten men saker kan förändras och de beslut man tagit kan i efterhand visa sig vara felaktiga. Man kan gräva ner sig, ändra sig eller lära sig.

 

Vissa beslut går inte att ändra i efterhand hur gärna man än skulle vilja. Vad gör man då?? Det finns egentligen bara två saker att göra. Man kan fastna i det och bli bitter, men bitterhet tar mycket av energin. Man kan acceptera och försöka lära sig något av det. Då kommer det ju något positivt ur även ett dåligt beslut.

 

Vissa beslut kan man ändra på i efterhand. En del gör det trots att de kan anses som svaga för att de inte står fast vid sina beslut. Jag ser det som en styrka. Andra står fast vid sitt beslut hur fel de än vet att de har. De personerna får leva med vetskapen om att de gjort fel. Man kan ju hoppas att de inte fattar så många felaktiga beslut för det måste vara en tung börda för dem att bära på.

 

Sen finns det en kategori människor och de tycker jag är den mest sorgliga av dem alla. Det är de som fattar ett beslut, står fast vid det och intalar sig själva att de gör rätt. Det dessa personer som jag tycker mest synd om för de skadar och sårar andra människor utan att själva förstå det. De lever i sin egen verklighet och har ingen susning om hur illa de gör andra människor. Själva far de inte så illa men personer i deras närhet mår desto sämre. Jag skulle inte vilja leva genom livet med sådana skygglappar fast ibland hade det varit skönt kanske??

 

 

Ibland avundas jag de människor som går genom livet utan några som helst prövningar. De som föds med guldsked i mun och leker sig genom livet. Man träffar ibland människor vars största problem är vilket vin de ska ha till maten eller huruvida de ska fira julen hos föräldrar eller svärföräldrarna. Jag brukar intala mig själv att jag inte skulle vilja vara i deras kläder för allt som sker i livet formar oss till de vi är. Visst, det är ju sant men vad är det för fel att aldrig drabbas av något ont och vad säger att man inte formats till en bra person för det? Jag är väl inte starkare, gladare och har ett mer berikat liv än dem?


Ja, visst klarar jag av att hantera svåra situationer bättre än dem men om man aldrig drabbas av något svårt så va fan har man för nytta av det då? Jag kan ibland vara glad att just jag drabbas av något som jag vet att någon annan i min närhet inte skulle orkar ta sig igenom. Däremot kan jag bli så jävla förbannad ibland över att just jag drabbas eller någon i min familj. Är jag en magnet till allt ont som kommer i min/vår väg? Lite är det nog så!


En positiv egenskap som jag fått som jag känner att inte alla människor inte har och kanske allra helst inte de människor jag nämnde här ovan har. Det är att jag INTE dömer andra människor. Nu är det inte så att jag älskar alla människor och jag har inte längre ett behov av att bli älskad av alla heller. Däremot ger jag alla en ärlig chans att visa vad de går för. Vad de ställt till med tidigare eller vad jag hört av andra hurdana de är, bryr jag mig inte så mycket om. Jag ser också människorna bakom direktör Olsson bakom sitt skrivbord eller Tjalle rövare som ligger på parkbänken med en flaska Vino Tinto.


Alla har vi varit små rackare som tävlat om första platsen. Vi har alla varit små och hjälplösa. Livet har sedan gett oss olika förutsättningar. En del väljer att inte se de människor som är mindre lottade eller så ser de på dem och rynkar på näsan. Sen är det också så att många ser dem och hjälper dem men ser ändå på dem som om de var mindre värda. De känner en sig duktiga och som väldigt bra människor. Visst är det behjärtansvärt, men jag känner ändå att det inte är bra. ALLA är värda samma respekt!


Det jag skriver känns lite klyschigt, ungefär som facebook inläggen som säger "kopiera detta om du tycker....bla, bla, bla"  på sådan självklara saker som alla tycker. Men jag ska ta ett exempel för att förklara det jag menar. Det gäller ju inte enbart direktörer eller A-lagare

 

Jag var på ett kundbesök där jag skulle hjälpa dem att montera upp en påbyggnad. Kunden var en äldre herre som nått pensionsåldern men jobbade fortfarande lite. Han var väldigt förundrad att en tjej kom för att montera det. När jag stod där på stegen och skruvade så sa han - Det syns att du skruvat innan. Jag är fortfarande nyfiken på vilket sätt det syntes. Undrar ifall han sagt samma sak om en man hade stått där på stegen :) Samma herre sa en annan sak vid ett senare tillfälle. Vi gick genom produktion för att komma till den avdelning där jag skulle hjälpa dem att ta fram ett lyfthjälpmedel till en monteringsplats. På vägen stannade han vid en truck och skojade lite med killen som körde. När vi fortsatte att gå sa han till mig att här gör vi inte skillnad på folk och folk. Jag brukar skoja lite med DEM när jag är här ute. MEN snälla det var ju exakt det han gjorde!!!

 

Jag skulle kunna ta hur många exempel som helst, från verkliga livet, men jag tror att ni som orkat läsa ända hit ändå fattat poängen. Har ni inte gjort det så ska ni kanske fundera lite över hur ni ser på människor runt ikring er ;)

 

För ett tag sen var jag på julmarknad i Kosta men mig hade jag mamma, hennes väninna, min storebror och Chrille. När vi stod i köket, sa min älskade mamma att hon kände en skam för att hon skämdes över att visa sig med sin son (min storebror) Jag sa åt henne att hon inte behövde skämmas för att hon kände så. Hon älskar sin som lika högt som jag älskar mina söner. Tyvärr är det ju så, att det är ju just på grund av alla fördömmande människor som min mor kände det hon kände.

 

 

När min bror fick sin första lön köpte han en röd ny fin cykel till sin lilla syster (mig) Han har mycket och många att gott göra för sina handlingar. Däremot så har han själv inte valt att bli den han blev. Åter igen spelar alkohol en stor roll i det hela. Han har nu varit nykter sedan han kom ner till Småland och jag hoppas innerligt att han äntligen kommit så långt att han gör vad han ska för att må bättre och bli en bättre människa. Jag vet att vi kan bli besvikna igen men på något sätt så blir jag inte besviken på honom som person. Droger har en otrolig kraft över den enskilda individen.

 

Det blev ett långt inlägg om tankar. Just nu är det mycket tankar som far runt i skallen på mig både privat och i arbetet så det gäller att hålla fokus på det viktiga och vad ni än må säga så är mitt mående det allra viktigaste för mår jag bra så kan jag ge stöd till dem som själva inte orkar.

 

Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men någonstans måste jag sätta punkt och det gör jag här. Har en känsla av att jag snart dyker upp igen för det känns rätt befriande att få skriva av sig lite. Klumpen i magen har krympt ihop lite ;)

 

Önskar en alla en trevlig lördagskväll / Eva-Lena

Kommentera inlägget här:

 

Kommentarer:

1 Anna:

skriven

Äntligen ett inlägg från dig! Du har så rätt i det du skriver och jag tänker ofta som du.

Hoppas att du tar hand om dig så att du orkar. Kram!

3 cw:

skriven

Du är en bra människa Eva-Lena… ja jag tycker det. Bra att du insett att det är viktigt att ta hand om sig själv emellanåt. Jag är också en sån som lätt begär mer av mig själv än av andra.

Man måste vila och hämta krafter för att må bra helt enkelt.



Instämmer i det du skriver och jag hoppas det går bra för din bror med alkoholen. Den ställer tyvärr till många problem för fler än vad man kan tro. Ett steg i taget och det är aldrig kört är ett bra ordspråk tycker jag.



Det är så roligt att du bloggat.. jag tycker du ska fortsätta med det för du skriver tankvärda saker.



Det här med att ibland kanske man gjort fel här i livet … det brukar jag vända så¨här att allt man gör är med en god tanke bakom. Blir det sen fel så kan man alltid försöka rätta till det för man hade goda tankar och då ska man inte klandra sig efteråt.



Bittra tjurskallar ska man akta sig för… de ska man bara ignorera för de kommer aldrig att inse att egentlige kanske felen ligger hos dem själva.



Stor kram till dig och kul att se dig!!!

5 Eva-Lena:

skriven

Kära söta Ronja.



Jag förstår dina känslor, tro mig. Du ska inte känna skuld, för att du känner som du gör. Det är inte lätt och du har all rätt att känna som du gör. När jag skrev att han har många att gottgöra så var du en av dem jag syftade på. Jag vet inte om han någonsin kommer till insikt om allt ont han gjort. Jag hoppas givetvis men han har en lång väg att vandra. Jag vet inte om han kommer att orka. Han har levt länge med sitt missbruk.



Du ska veta att även jag har mycket blandade känslor för honom. Jag vet vad hans leverne har orsakat för människor runt ikring honom och jag har även gjort mig illa. Under denna tid som han bott hos din farmor så har jag fått veta mycket om honom och min far som jag aldrig vetat om. Han fick själv ta mycket stryk av vår far. Det är definitivt ingen ursäkt men det är en förklaring.



Jag har själv ingen kontakt med min far (farfar) idag. Det gör ont ibland. Mitt skydd är att intala mig att han är en sjuk människa. I hans ögon är jag skulden till att mamma (farmor) lämnade honom. Han ser inte sin egen skuld.



Murar bygger man upp för att skydda sig själv och jag förstår att du byggt den. Det är inte din sak att riva den utan det är upp till din far. Det räcker inte med förlåt. Han måste visa att han har blivit en bättre annorlunda människa.



Jag vet hur lång tid det tog innan jag släppte in min syster i mitt liv igen. Hon levde många år i missbruk. Visst fanns jag där för henne och stöttade henne men jag litade aldrig på henne. Det tog många år för henne att riva den mur jag byggt upp mellan oss. Hon orkade och idag har vi en kontakt som få människor har med varandra. Det finns ingen som förstår mina känslor så bra som hon. Det har ju mycket att göra med att man upplevt dem själv.



Jag kan inte lova dig att det kommer att bli bra med din far. Jag vet att jag aldrig kommer att få uppleva det med min. Farfar lever idag i en förnekelse och jag tror att han aldrig kommer att inse allt ont han ställt till med och hur mycket hans handlande påverkat andra människor negativt. Jag har lärt mig att acceptera och gå vidare. Visst kan det ibland komma över mig och jag känner en sorg men då tar jag till mitt skydd, du vet den där muren ;)



Hoppas du får en fridfull jul och jag lovar att hälsa alla från dig.



Kram från faster Eva-Lena



2 Martina

skriven

Alla har vi vår "rycksäck" att bära, vissa dagar är den tyngre och andra dagar lite lättare. I allt det tunga du skriver så slår mig tanken, är du inte född i fiskarnas tecken?? Vi har en tendens till att kunna hjälpa andra men inte oss själva (brukar jag säga) då jag också är en fiskjäkel:) Men du måste vila och ta hand om dig själv nu, ladda ditt batteri och när du lyser fullt och starkt igen DÅ är det dags att hjälpa alla andra igen:) Jag håller tummarna för dig och skickar dig lite överskottsenergi som jag just nu har turen att ha. Du är världens bästa "cybersyrra" ju:) Å kul att få se dig i cyber igen då vi inte ses så himmelens ofta fast det är så nära - haha:)

Kramizar!!!

4 Ronja

skriven

Hej Eva-Lena. Vilket bra inlägg. Jag kände mig lite manad att kommentera eftersom du har skrivit om pappa.

Jag försöker också att se alla som människor, liksom se människan bakom fasaden, det yttre. Jag vill tro att jag oftast klarar det rätt bra, och att jag är en ganska ödmjuk person. Men hur gör man när man har så otroligt blandade känslor för en person? När man har blivit sviken alldeles för många gånger? När man är så ärrad av den personen att det påverkar hela ens liv och gör livet otroligt svårt att leva stundvis?

Ibland vill jag inget hellre än att släppa min mur jag har byggt upp mellan honom och mig, men det går inte. Jag vet inte om jag någonsin kommer vara redo för det.



I vilket fall som helst, så tänker jag mycket på honom, och på farmor och på er allihopa. Jag hoppas att ni får en fin jul. Hälsa alla!

Kram!