Maktlöshet

Tyck och tänk
Ja, det kände jag i går kväll. Att se att en ung människa tappat fotfästet och må piss och veta att man inte kan göra ett dugg. Hans dåliga mående bottnar i ett drogberoende. Så länge han inte själv inser det så kan ingen hjälpa honom. Jag tror ändå han innerst inne förstår det men vägen till ett drogfritt liv är tuff. Det är inte bara att sluta och sen leva på som man gjorde innan. Det är att bryta upp, välja en annan väg, bryta helt med sitt tidigare liv och de flesta av ens kamrater. Hitta nya vänner, nya saker intresssen som ger en samma glädje och rus som drogerna gav i börja, innan de tog över ens liv.

Maktlöshets känslan kommer av att man står jämte och ser på. Veckor blir till månader, månader blir till år och vägen tillbaka blir bara längre och längre. Hur länge orkar han. Kommer han att komma till insikt och finns då orken kvar att ta sig tillbaka. Vi är många runt honom som älskar honom och kommer att göra allt för att hjälpa honom den dagen han ber om hjälp. Nu kan vi inget göra mer än tala om att vi finns här för honom.

Önskar jag kunde göra mer för honom / Eva-Lena

Kommentera inlägget här:

 

Kommentarer:

1 Anna:

skriven

Precis så är det! Efter ett tag går det inte att göra mer än att vänta på att personen själv vill bli hjälpt.

Kram och ha en skön kväll!

2 Martina

skriven

Oron över att man kan göra något, men personen i fråga inte vill eller kan ta emot hjälp är svårt. Det känns så onödigt, men det går inte att lösa - en evig lång väntan på att han/hon ska komma över tröskeln och vilja försöka gå den raka vägen, det är det man väntar på.



Man får vänta och vara beredd när man behövs.

Kramisar!