Trygghet...

Tyck och tänk
....ja vad innebär trygghet. Jag har sen långt tid (innan jag bildade familj) sagt att jag ska ge mina barn trygghet. De ska få bo på ett och samma ställe hela deras barndom. De ska känna att de kan prata med mig om ALLT både gott och ont.  Dessa saker var ju något jag alltid sett som trygghet. Jag har känt mig otrygg och har i ungdoms åren fått för mig att det är just av dessa anledningar känner sig trygg men det är ju ytlig trygghet. Visst skapas tryggheten mycket genom omgivningen. Är det den verkliga tryggheten?

Mamma var min trygghet. Hon stannade och höll ihop familjen. Hon var länge min hjälte. Visst jag kunde inte prata med henne om saker men jag visste/vet att hon älskade mig. Kärlek är viktig. Alla människor behöver känna att de är älskade. Samtidigt så har mammas kamp för att hålla ihop familjen präntat sig in i mig också. Jag har inbillat mig att tryggheten sitter i familjen. Vilket gjort att jag hållt väldigt hårt i kärnfamiljen, mamma pappa och barn. Ja, jag vet att mina barn vet, att jag och pappa älskar dem mer än något annat. Är de då trygga?

Jakten efter trygghet har precis börjat för mig. Jag vet nu vad det är och hur jag ska finna den. Tryggheten sitter i vårt inre. När jag har funnit den kan jag också lära mina barn vad trygghet är. Jag måste lära mig att tycka om mig själv för den jag är. När jag gör det då har jag funnit en trygghet. För att finna den så krävs mod. Det har jag! Det krävs tid och det har jag också. Min älskade syster sa en gång en sak som etsas sig fast i mig. Tänk vad människor sagt kloka saker till mig utan att jag lyssnat. Jo, lyssnat har jag gjort men det är inte förrens nu jag fattar att det även gäller mig. Till och med mig skiljsmässa planterade jag in i min mans mående först, innan jag kom till klarhet med att det handlade om mitt eget mående. Tillbaka till min systers kloka ord. Livet är som en linjal. Människor blir ungefär 80 år om varje millimeter är ett år så har jag lika lång tid att leva som jag levt. Ja, så tiden finns.

Det jag vill få fram med detta är att tryggheten inte är något vi finner runt oss. Grunden lägger våra föräldrar men sen är det upp till oss själva att finna den. På något sätt vill jag ta bort det ansvaret från mina föräldrar. För visst har jag klandrat dem. Att vi flyttat runt när jag var liten och att jag inte har kunnat del med mig av mina sämre sidor med dem. Kanske i tron om att de inte skulle älska mig längre. Därför har jag bara visat hur duktig jag är. Men nu när är jag vuxen och fått insikt kan se att det inte är deras fel. De fostrade oss efter deras bästa förmåga. Nu är det upp till mig hur jag vill att livet ska te sig.

Mina barn då. Ja, jag ska försöka lära dem att de ska älska sig själva. Den trygghet jag kan ge är vetskapen att jag älskar dem oavsett vad. Sin egen trygghet måste de finna inom sig.

/ Eva-Lena

Kommentera inlägget här:

 

Kommentarer:

1 Anne:

skriven

Åhh en sån klok blogg. Trygghet kommer inifrån och det är inget som yttre omständigheter kan ge, även om en trygg barndom/uppväxa är en (1) av dom bidragande orsakerna till att man finner trygghet i livet. Vet man inte vem man "själv" är och lärt sig älska sig "själv" så sitter ju inte tryggheten på djupet. Det räcker inte med att tillhöra en kärleksfull kärnfamilj om man inte vet vem man är i den kärnfamiljen, när man inte vet sin plats och inte vet vad man kan tillföra själva livet för att må bra i sig själv.



Någonting som jag varit förundrar över ganska länge är att många både "vanliga" människor och missbrukare kommer till insikt om sig själv och sitt liv när dom är runt 40 år. Ska det behöva ta upp till 40 år att lära sig att älska sig själv och hitta tryggheten?



Allt detta om att värna kärnfamiljen är en konstellation om att det är inte DU som är viktig, det är inte DU som betyder något utan den viktiga är att du tillhör någonting stort, du tillhör en krets av människor som ger dig trygghet. Men det säger sig ganska uppenbart att den tryggheten sitter inte på djupet. För vet du inte vem du är i den kärnfamiljen, hur kan man då känna trygghet med sig själv.



Hur kan man skapa och känna trygghet om man bygger upp den kring andra människor. Familjen är VIKTIG och familjen är oftast en stor trygghet. Men familjen behöver inte vara en kärnfamilj för att den ska vara fungerande.



Bara för att mamma och pappa skils så innebär det "oftast" inte att barnen mister sina föräldrar. Jag hade nog känt en större trygghet i mitt liv om mina föräldrar gått skilda vägar, jag hade haft båda föräldrarna kvar men kanske hade dom då levt ett rikare liv, ett liv med en egen trygghet och inte som det blev levt bara för att en "kärnfamilj" anses som det enda rätta.



Hmm jag har ju inte tid att sitta här och skriva, måste hoppa in i duschen för att börja dagen.



Jag älskar dig och om möjligt så älskar jag dig mer idag för nu börjar den rätta E-L komma fram.



Kramar om dig

3 CW:

skriven

Du är klokis och jag instämmer i dina tankar.

Det där med att tycka om sig själv är en svår bit innan man hittar sista pusselbiten.



Jag tänker så här med barnen... allt jag gjort har varit med en god tanke bakom och om ngt blivit fel så ska jag inte klandra mig själv för jag har gjort vad jag trodde var rätt.

Du fattar vad jag menar hoppas jag... vi delar samma

ideologi med att vilja ha samma sorts förhållande till dem.



Jag tycker om mig själv... fast ibland kan det kännas stöddigt att säga så högt. Men jag är glad att jag kommit så långt att jag har förlikats med mig själv och att jag kan se och acceptera både mina brister och mina braiga sidor.

Man är den man är och man har rätt att vara den man är.



Jag är övertygad om att dina barn redan vet att de ska bevaka sig själv för du har redan lagt grunden åt dem.



Familjen är viktig så klart men det viktigaste är att man hittar tryggheten i sig själv.

JAG ÄR DEN JAG ÄR OCH JAG DUGER SÅ BRA... kom ihåg de orden för de ger den rätta tryggheten.



Ingen orkar dra det stora lasset enbart själv... man måste isåfall dumpa lite last och hitta en jämvikt i tillvaron. Saker blir som de blir och det blir oftats bra i slutändan ... kramen till dig...EN VARM KRAM

5 Anna:

skriven

Så sant!! Jag hör absolut till en av de som tror att det inte går att skylla allt på sina föräldrar. Hur skulle då de s k "maskrosbarnen" klara sig så bra?

Jag tror att du gör helt rätt i att söka din trygghet i dig själv och jag är säker på att du kommer att hitta den där :)

Kram!

2 CW

skriven

Du är klokis och jag instämmer i dina tankar.

Det där med att tycka om sig själv är en svår bit innan man hittar sista pusselbiten.



Jag tänker så här med barnen... allt jag gjort har varit med en god tanke bakom och om ngt blivit fel så ska jag inte klandra mig själv för jag har gjort vad jag trodde var rätt.

Du fattar vad jag menar hoppas jag... vi delar samma

ideologi med att vilja ha samma sorts förhållande till dem.



Jag tycker om mig själv... fast ibland kan det kännas stöddigt att säga så högt. Men jag är glad att jag kommit så långt att jag har förlikats med mig själv och att jag kan se och acceptera både mina brister och mina braiga sidor.

Man är den man är och man har rätt att vara den man är.



Jag är övertygad om att dina barn redan vet att de ska bevaka sig själv för du har redan lagt grunden åt dem.



Familjen är viktig så klart men det viktigaste är att man hittar tryggheten i sig själv.

JAG ÄR DEN JAG ÄR OCH JAG DUGER SÅ BRA... kom ihåg de orden för de ger den rätta tryggheten.



Ingen orkar dra det stora lasset enbart själv... man måste isåfall dumpa lite last och hitta en jämvikt i tillvaron. Saker blir som de blir och det blir oftats bra i slutändan ... kramen till dig...EN VARM KRAM

4 CW

skriven

man kan säga att jag upprepar mig...2 lika inlägg ha ha...:) RADERA RADERA RADERA