Jag väljer att dela med mig

Tyck och tänk
Ja, jag känner mig stark nog. Att skriva vad man tycker och tänker och känner är väldigt utlämnande. Jag har en syster som är så stark i sig själv att hon utlämnar alla sina känslor och tankar för att dela med sig till andra. Att dela med sig till andra är ett sätt att läka sig själv. En arbetskamrat till mig sa en gång en klok sak som etsade sig fast i mitt minne. Han sa något i stilen med att man hela livet bär på en ryggsäck. Om man inte rensar ryggsäcken med jobbiga saker så blir ryggsäcken till slut alldeles för tung för att bära. Denna liknelse drog han i samband med att en person "gått in i väggen".

Vi (min man och jag) var i går på familjerådgivningen. Ja, inte för att reparera vårt äktenskap utan för att få hjälp att komma vidare. Jag kunde inte för min vildaste fantasi tro att det skulle ta den vändning som det gjorde. Jag (vi) kom till insikt att våra problem inte ligger i vårt förhållande utan på personliga plan. Vi bär båda på saker som vi inte bearbetat. Våra ryggsäckar är tunga och nu börjar vi att tömma den var och en för sig. Vi kan stötta varandra och jag är ännu mer övertygad om att allt kommer att bli bättre även fast vi har långt att vandra. Men vi kommer att ta oss ur detta stärkta av vår nya insikt. Jag anser att varje människa någongång måste stanna upp och fundera över hur liv blivit. Har vi det liv vi vill? Är vi lyckliga? Livet är inte alltid rosenrött men gör vi verkligen det bästa för må bra?

Att sticka huvudet i sanden och intala sig själv att allt kommer att bli bra är ingen hit för det gör bara ryggsäcken tyngre att bära. Varför vänta så länge tills man inte längre orkar bära den längre. Varför ber man inte om hjälp i tidigare stadium. Ja, det är inte lätt att svara på. I mitt fall är det väl så att jag alltid varit "den där duktiga" som fixar allt. Men det är jag ju inte. I går kom jag till insikt (efter 43 år) att jag söker trygghet. Varför då? Jo, någonstans bottnar det i min uppväxt. Nää, jag ska inte skylla på taskig uppväxt men visst påverkas man av den. Jag har tappat lite av mig själv i min jakt på bekräftelse och trygghet.

Ni som tycker detta är pinsamt och inte vill att jag ska fortsätta skriva kan sluta läsa NU!

Jag var 20 år då jag träffade mannnen i mitt liv. Han var fjorton år äldre och jag förälskade mig i honom. Vi har haft ett bra liv och tillsammans fostrat tre underbara söner. Men någonstans försvann den trygghet jag eftersträvade. Min man vacklade i sitt mående och jag tappade min trygghet. Nu menar jag inte den ekonomiska tryggheten utan tryggheten i att ha en stark person vid min sida att luta mig mot när jag kände att jag behövde. Konstigt egentligen för jag har alltid sett mig som stark men i går insåg jag att det finns en liten flicka i mig som behöver någon som stöttar. Dessutom har jag insett att jag vill inte vara beroende av andra för att må bra. Jag måste hitta mig själv. Kunna stå på egna ben och känna att jag mår bra av mig själv.

Ja, allt detta bottnar nog i ett beroende eller sättare sagt ett medberoende. Lite kortfattat om mitt liv. Jag är uppväxt i ett hem där min far var periodare. Visserligen såg jag aldrig honom full eftersom han var iväg när han söp. I väg på resa, enligt mor men tillslut blir man tillräckligt stor så man förstår att något inte står rätt till. Ja, jag minns en gång då jag såg honom bakfull. Han pissa i byrålådan i hallen och mamma torkade upp och slog honom men trasan. Pappa grät och sa att han trodde han var på toa. Visst idag skrattar jag åt händelsen idag men det gjort jag inte då.

När jag var 10 år hade min föräldrar tagit ut skiljsmässa och halvårs betänketiden var över. Min far var på supresa och min mor var klar att lämna honom. Då inträffade en tragisk händelse som fick skiljsmässan att rinna ut i sanden. Min syster gick bort som 18-åring. En 16-årig pojke släckte hennes livslåga. Efter sig lämnade hon en liten son på 3 månader. Mina föräldrar adopterade detta lilla gossebarn och han är idag min älskade lillebror. Jag miste en syster min fick en bror. Min far tog sig i kragen och lämnade spriten bakom sig. Jag var så stolt över honom. Han gjorde sig ett namn och livet verkade vända och se ljus ut. Men någonstans så hade han inte bearbetat orsaken till varför han hamnade i beroendet. Utan idag lever mina föräldrar i ett äktenskap som INTE är lyckligt. Båda mår dåligt men ingen av dem har styrkan göra något åt sitt mående.

Jag har en storebror som idag lever som förtidspensionär. Han lever i sitt beroende och där finns inte mycket att göra. Han ringer en gång i månaden då han fått pensionen. Vilket är skönt för då vet jag att han fortfarande lever. Min andra syster som jag skrev om i början ser jag upp till på ett sett som få människor ser upp till någon annan människa. Hon har levt i ett missbruk som nästan tog hennes liv. I dag är min syster fri från sitt beroende och har funnit en frid som jag hoppas att jag en dag också skall finna. Jag har precis börjat min resa för att nå dit. Jag fanns för henne när hon behövde mitt stöd och idag finns hon för mig och ger mig den styrka jag behöver för att komma vidare.  Jag har inte fallit under alkoholens påverkan. Det är min styrka men någonstans har jag påverkats av allt det jag gått igenom och idag börjar jag min resa för att hitta mig själv.

Anledning till att jag är så utlämnande som jag är idag är för att jag kanske kan hjälpa någon annan i liknande situation.  Är inte ryggsäcken överfull så kan man lösa vissa saker själv. Däremot så är det inte fel att be om hjälp. Andra kan inte lösa ens problem men de kan hjälpa en att se andra vägar istället för det tunnelseende man lätt hamnar i.

Ha en go lördag / Eva-Lena

Kommentera inlägget här:

 

Kommentarer:

1 CW:

skriven

LAVJO DAMEN... du är starkare än du tror och du är nu på väg mot ett lyckligare liv.

MOD krävs det mkt av för att se på sig själv med klara ögon... du har stort mod och jag är fullständigt övertygad om att du kommer att hitta rätt.

Just det här att dela med sig av saker som är jobbiga är guld värt för det ger både en själv och andra större förståelse för att livet är inte alltid svart eller vitt. Ibland känns det som att man har man inga val i den svåra stunden men på sikt kommer man fram till att den enda man kan förändra är sig själv och i och med det så förändrar sig omvärlden också. Man ser det man inte såg förut med andra ögon.

Svårt att få fram vad jag menar men jag tror bestämt att du fröstår mig.

Kramen är varm

3 Anne:

skriven

Barndomsåren formar oss för livet och även om den inte direkt /var dålig så finns/fanns det sånt som inte var bra. Ett barn behöver mycket trygghet, mycket mer än vad man tror. Reagerar man inte som barn/tonåring så kommer det oftast ikapp en när man är vuxen och minst anar det. Att då be om hjälp är det bästa man kan göra för sin egen skull och för dom som älskar en. Du kommer att komma ännu starkare ur det här och du kommer att finna en trygghet som varar livet ut.



Jag älskar dig och finns här nu och för alltid precis som du för mig.

5 Ronja:

skriven

Visst är det bäst om man kan be om hjälp, våga visa sig svag och låta andra in på sitt liv. Men det är ju så svårt!



Jag tycker det är bra att du vågar skriva om sånt som är svårt. Det är ju så tabu. Man ska vara så glad och hurtig hela tiden.

7 Mia:

skriven

Tack, E-l, du ger mig mod att ta tag i detta helvete som pågår inombords i mig. Tack för att du helt enkelt finns och delar med dig av dig och ditt som ger styrka till oss som inte har vågat tidigare . Tack.

// Mia

2 anette

skriven

Ja mig hjälper det...på mpnga olika sätt, att du delar med dig! men det vet du redan

Jag hoppas att du känner samma stöd som jag

tack eva-lena

kram

4 Martina

skriven

I mina ögon (när jag läser) så verkar du ju vara en sjujäklars till tuff brud, som har varit med om så mycket och ändå har orken att kämpa. För jag ser det som om du fortfarande kämpar, du ger inte upp. Du är FISK!

I vissa lägen är det lättare att fly, kasta ryggan och skita i innehållet. Men du behåller den på och sorterar varje sak för sig - respekt!



Att stanna upp och fundera, det borde man göra som du skriver. En bra tankeställare!



Jag önkar att ni kommer ur det här och snart mår gutt igen. Då det verkar som om ni kommer att hjälpa varandra så tror jag det går mycket snabbare än om ni skulle behöva lägga energi på att vara förbannade på varandra.



Kramizar, tänker på dig!

6 Anna

skriven

Tack för att du delar med dig. Gråter när jag läser vad du skriver, men jag förstår att du kommit till insikt. Lite grann träffar du mitt dåliga samvete också eftersom jag är en struts av stora mått!

Lycka till och kram!!