Varför ska det vara så svårt???....

Tyck och tänk
Jag har hela veckan haft dem i mina tankar. Har velat ringa...men vad säger man...beklagar sorgen?? Vet faktiskt inte ifall jag klarar av att ringa. Jag tror att det skulle brista för mig..... Jag vet inte ifall det är lite svenskt det här med att vara rädd för att göra fel. Ni vet vett och etikett. I fredags på morgonfikat frågades frågan som vi alla undra fast inte våga ställa, hur? Blir inte förvånad att det var en av icke svensk härkomst som ställde frågan. Endel reagerade och blev förfärade...hur hade han mage att fråga men jag anser att man kan ställa alla frågor. Det är upp till den som får frågan att svara om han vill. Däremot önskar jag att han inte ställt frågan, jag ville inte veta. Nu tänker jag på det och det gör om möjligt ännu ondare.

Åter igen gick mina tankar 33 år tillbaka i tiden. Tänker på Maggan som hittade min älskade syster. Hur filtrerar man? Kan man sudda ut bilden från minnet? Även min son kom upp i mina tankar. Jag kan känna in i märgen den smärta de går igenom. Jag försökte förklara för min arbetskamrat hur jag kände när jag tänkte på dem då de fann sin son men det gick inte för tårarna kom och det blev bara för mycket. Känner även nu när jag skriver hur ögonen fylls av tårar. Jag tänkte på den första gången vår son hade ett epilepsianfall. Jag visste inte att det "bara" var en epilepsianfall. Jag for upp ur soffan när jag hörde honom ropa på mamma. Ropet genomsyrades av rädsla och jag ryser än idag när jag tänker tillbaka. När jag kom in i rummet hade han gått in i sin kramp. Jag bara vrålade, jag var helt övertygad om att han hade dödskramper och jag höll på att förlora honom. Jag minns dagen efter då läkaren kom på sin rond och sa "jaha, ni karaktäriserade händelseförloppet till att vara ett epilepianfall" Jag höll på att nita honom. Det hade jag gjort ifall min son inte var med mig. Hade jag varit i enrum med läkaren hade jag sagt "Igår förlorade jag min son, det var i allafall vad jag trodde, och du rycker på axlarna som ingenting" Jag har min son kvar för det var "bara" ett epilepsianfall men däremot har inte T & B sin son i livet och det gör mig fruktansvärt ont.

Nu till det där med att det är så svårt att ta kontakt. Jag försöker tänka mig in i hur jag själv velat och jag hade uppskattat att någon visade att de brydde sig. Men vad säger man? Jag tror man funderar för mycket över vad man ska säga så man glömmer bort att man kanske inte behöver säga något alls, eller....ja jag vet inte??? Hur skulle ni gjort? Jag är rädd för att det ska bli ilska....Du ska inte tro du vet hur det känns!!...för det vet jag ju egentligen inte...jag har inte förlorat ett barn.........

Kommentera inlägget här:

 

Kommentarer:

1 Anne:

skriven

Åhh det där är svårt men jag tror absolut att ett samtal skulle uppskattas. Gör inte en så stor grej av det och du behöver inte säga att du förstår (ingen kan förstå någon annans smärta, men vi kan förstå och föreställa oss vad en sån förlust innebär). Bara säga att ni finns i mina tankar och jag beklagar eran stora förlust. Dra dig inte för att ringa för oftast är det just det en sörjande saknar....att ingen törs höra av sig...det går inte att säga vad man skulle vilja höra om man är sörjande för alla är vi olika och reagerar olika. Men jag tror att alla behöver ett ord på vägen.

3 Martina:

skriven

Men visst är det svårt och jobbigt, inte finns det någon manual att följa heller. Men att inte säga något alls har jag förstått är det värsta av allt. Då de allra flesta inte vågar säga något, känner den som är drabbat sig ganska ensam. Någon jag känner sa att; innan det hände pratade många med oss, men efter, så gick man omvägar förbi oss. Det fick mig att komma till insikt med att: jag måste våga säga något, istället för att vara rädd att säga fel.



Att säga att man bryr sig och att man finns där utifall att de vill prata, fika eller gå en promenad, ja att man finns helt enkelt.



Det där är ju svårt. Man får gå på magkänslan just i den stunden. Inte mycket till hjälp. Men ett ord på vägen som du skriver är nog aldrig fel.



2 CW

skriven

Då min sons kompis körde ihjäl sig 4 dagar innan julafton så gick jag hem dit med en blomma fastän jag inte kände föräldrarna så väl.

Jag tänkte som så att man behöver inte säga så mkt... för ibland finns det ändå inga ord... det räcker med en kram och att gråta tillsammans. Jag sa så här...

"Jag var osäker på hur jag skulle göra men jag vill så gärna visa att vi tänker på er hela tiden. Är det ok att jag kommer in en stund..."



Sen får man känna av vad de vill... prata eller inte... sånt märker man rätt snart.

Vi satt och grät och drack kaffe och det var nog bland det svåraste jag gjort tror jag... men jag är glad att jag gjorde det. OCH det kände jag att de också kände... livet är svårt och om de inte vill så har man ändå gjort ett försök.

Jag tror att tystnaden kan vara nog svår... TYP alla vet men ingen säger... varför blir det så egentligen. Känner du för att ta kontakt så gör det jag har svårt att tänka mig att det är ngt fel med det... i sorgen behöver man varandra.



Stor kram Eva-Lena du fixar detta för du har ett varmt hjärta.